angelinaochlupita

Angelina ÄLSKAR sin napp! Hon fick den genom att JAG trugade..och trugade på henne den. Jag ville at hon skulle ta den eftersom hon ammade konstant och tog fel grepp (jag vet att de flesta säger att man då INTE ska ge napp, men så funkar det inte för oss). När hon var 8 veckor så tog hon den och amningen flöt på så fint efter det. Hon tog rätt tag och åt snabbt som bara den. Om det berodde på nappen eller ej kan man diskutera, men jag var innerligt tacksam. Sigge har aldrig riktigt gillat att barnen (Lupita använder också napp) har napp i tid och otid.

Nu börjar jag också tvivla. Eller, rättare sagt, jag vill att de slutar med napp, men orkar jag ta fajten? Måste de sluta? Vad är rätt och vad är fel? Och hur ska det gå på dagis när "alla andra barn" har napp på vilan? Nappen är lika viktig för Angelina som cigaretterna för en rökare. Jag har gett henne ett beroende! Fy f*an.

Men jag vill inte att hon skriker sig blå efter nappen när jag inte hittar den. Att nappen ska vara det enda som kan få henne sluta gråta. Jag orkar inte irra omkring på natten och svära för att alla tiotusen nappar är försvunna. Åla omkring mitt i natten i bara trosor, känna med handen i mörkret om det inte finns en enda napp tillsammans med råttorna under soffan. Ligga där på knä och be till nappguden.

Men hur tacksam är jag inte när andra barn skriker sig blå och jag trollar fram en napp till min unge när hon är sådär lagom ledsen. Eller kan säga, kom nu så klär vi på dig så får du nappen sen....inget tjat om godis eller annat sockrigt (det får hon tyvärr ändå = glass).

Jag har just nu ett vinglande kärlek och hatförhållande till mina barns nappar. Punkt!



Denna bild är tagen innan Lupita började med napp, men jag tycker att man kan se hur Angelina njuter av sin napp och gosekudde efter en dag i solen vid poolen.