angelinaochlupita

Jag älskar mina barn så grymt. Hur kan man älska så det gör ont? Jag njuter av dem varje dag. Massor! Ser dem busa med varandra..och oss (mig och Sigge), mysa tillsammans, leva, andas...allt tillsammans. De är så vackra och jag kan inte förstå hur just mina barn blev så vackra (precis som alla andra föräldrar alltså ).

Det har redan gått 6 månader sedan Lupita föddes. När jag tänker tillbaka på den här tiden så känns det som Angelina vuxit massor. Hon var ju så liten när Lupita föddes. Nu pratar hon massor - även om det är på hennes lilla vis med ljud och gester. Hon har inte blöja dagtid. Hon visar känslor som aldrig förr - med skratt, skrik, tårar och i hennes kroppsspråk, hon skämtar! Helt bedårande. Idag ville hon vara liten igen. Flaskmatning, prova Lupitas pureer och använda Lupitas blöjor. Hon får vara liten, för såå stor är hon inte.

Lupita kan även hon göra massor av saker. Hon kan skrika, gurgla, spotta, sitta själv, gungar på knän och är på väg att krypa...snart, greppa/byta grepp och kasta mat, söker kontakt... Hon ÄLSKAR Angelina och gapskrattar åt allt Angelina gör. Om jag gör samma saker så är det inte lika kul. Hon simmar med benen när vi badar och har dykt tre gånger nu.

Det är så häftigt att se dem utvecklas och förfärande att tiden går så fort. Jag försöker då och då att stanna upp och inte bara njuta av dem utan suga ut allt som går av den fantastiska känslan av allt. Lyssna på deras andetag, titta på färgen och texturen på deras kinder, titta hur ögonen rör sig när de drömmer, se ögomfransarma böjning.

Det är en fantastisk kärlek man har till sina barn och det är inte konstigt att det inte blir så mycket kärlek över till allt det andra man hade tid för innan man fick barn.