Smal?

Att vara småbarnförälder är inte lätt. I alla fall inte om man har barn som är sjuka och dessutom inte förstår att de ska sova som de brukar dvs helst hela natten, men i undantagsfall små uppvak pga att de är små och inte har lärt sig att det skönaste är att somna om utan att ropa på hjälp.

Inatt var jag uppe ett par gånger. Napp. Majsvälling. Kisspaus för stora tjejen - där hon förövrigt måste drömt om filmen vi tittat på. Hon sa - Mamma, du hämta vovve mig? Köpa vovve? Snäääälla!! Sedan lade hon sitt söta lilla huvud på sne och nöjdesig med att få svaret att det blir en hund när hon är stor.

Men sedan ville de små inte somna om. Först Angelina och sedan Lupita. Kl var 05.00 och det kan inte vara en acceptabel tid. Jag bestämde mig för att tvärvägra. SOV! De grinade lite och ville titta på både Ice Age och Vov VOV (De 101 dalmatinderna). Sigge vaknade och röt åt dem samtidigt som han buffade Lupita i rumpan.

Jag ligger på kanten. Inte ens armen fick plats utan hängde utanför. Ingen kudde hade jag och täcket hade hamnat på sniskan så mina fötter var utanför. Båda barnen skulle givetvis ligga bredvid mig. Jag har ont i kroppen, nacken och speciellet axeln till armen som hängde utanför. Jag är inte smal, hade jag varit det så kanske vi hade fått plats bättre.

Någon gång efter låååång tid så somnade vi om och vaknade vid 08.45. Känns som den här sjukstugan helt vänt på dygnet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0